Dagboken (inlägg nummer 1): Hur mitt förhållande till mat har förändrats med tiden, och hur det var innan allt startade.
Jag kan inte sätta fingret på när det nådde mig. Sen barnsben var jag alltid smal, det var inget man varken uppskattade eller ogillade på den tiden, det var bara så man var. Besöken hos skolsköterskan då man vägde samt mätte sig resulterade alltid i samma monotona besked "du väger alldeles för lite", jag tog det lätt och fnissade lite som man gör i den åldern samtidigt som jag besvarade det med ett enkelt "ja", samt att jag äter..
Favoritmaten var spagetti och köttfärsås, jag kunde äta tre portioner vid varje tillfälle som det lagades hemma, samtidigt som jag i skolan, vid varje tillfälle det var god mat, åt som en fritidrottande man. Och jag skämtar inte alls. Jag njöt av livet för fulla muggar gällande mat, som man faktiskt bör göra. Men sen kom vändningen, jag tror det var sommaren 2004, det är i alla fall först då jag har ett minne av att jag påpekat min vikt. Jag sade en gång under sommaren:
- Jag vill bli smalare
Samtidigt som en tjej hade besvarat det med något i stil med:
- Jag har haft en kompis som haft anorexia, snälla ät.. Du är jättesmal!
Och jag åt, och jag åt. Ytterliggare en gång fick jag en kommentar av mitt stora intag av mat.
- "How can you keep that figure when you eat like this?"
Jaha, och vad svarar man på det? Skämtar bort det med lite skratt.. Men då var det ändå inget stort problem, jag tog det lätt liksom. Fast tankarna existerade.
Sen blev det värre och värre. Jag kan väll förklara mitt förhållande till mat som en berg och dalbana. I början var det vad jag åt som var relevant, jag skippade all onyttig mat som media stämplat det till, till exempel potatis, pasta, ris. Det var historia, icke att jag slängde i mig det.
Jag minns tydligt en gång, när jag och min vän stod vid spegeln i skolan, samtidigt som jag sa något i stil med:
- Jag vill vara smalare
- Du är smal!!!
Ja, visst visste jag då att jag var smal, men var det något fel på att bli liite smalare? Sakta började jag träna lite smått, fast inget överdrivet.
Från att ha slängt ut mig någon kommentar öppet började jag hålla allt för mig själv. Ingen fick veta jag tänkte gällande smalheten. Det var min hemlighet.
Hösten 2005 började jag träna. Då var det riktigt illa. Jag försökta äta mindre och mindre, och nu hade det övergått från att äta vissa saker, till att äta en viss del. Det blev som sagt värre och värre.. Och fast jag är lika smal nu (läs oktober 2006), som sommaren 2004 tänker jag att jag borde gå ner liiiite grann. Men egentligen borde jag inte det. Detta är något som jag håller för mig själv. Det är jobbigt.. Gör andra en tjänst genom att rycka in om du ser början till något på ätstörningar/anorexia. Det är så sjukt onödigt. Ja, för det är sjukt också!
