Behind the smile on my face

Jag mår dåligt som in i helvete.

Har gråtit hur mycket som helst de senaste minuterna.

Kan jag inte få vingar? Snälla?

Jag. Orkar. Inte. Mer.

Inte en dag till!

Jag har hatar min äckligt feta kropp, jag har ångest och tvångstankar. Sen är jag ful också.

Är jag ensam om detta?

Frukost: Inget

Lunch (väldigt sen sådan): soppa, typ tre skedar youghurt och ett äpple (tror inte det var mer)

Kvällsmat: Youghurt och sesamkakor (kill me, dåligt jag vet)

Promenerade lite förut. Ska nog jogga snart.

Jag har inte ätit något idag än.

Ska jogga snart.

Sen äta något, kanske.

Nu jävlar ska jag bli smal! Seriöst. Men vad ska jag äta? Vad äter ni som väger 50- och hur tränar ni?

Puss på er gulliga läsare som orkar med mitt tjat varje dag.

Jag vet om att jag mår dåligt. Jag funderar på att jag hade kunnat dö där på midsommarafton. Jag hoppade ju för fan från andra våningen. Minns knappt någonting, jag hade ju druckit. Jag vet dock att jag hoppade framför min älskade pojkvän. Men nu till mina funderingar, borde han inte prata med mig om detta efteråt? Borde han inte vara lite orolig? Jag vill inte att han ska oroa sig, men man tänker ju lite på det. Jag hade tagit upp det om han hade varit den som hoppat.

Istället sa han bara (lite på skoj) när jag frågade vad jag sa innan jag hoppade: "Jag dricker ju för att jag mår dåligt".

Borde man inte prata om det då? Han kanske inte tror att det är något allvarligt. Jag älskar honom från hela mitt hjärta men jag tänker inte ta upp det mer, inte, inte, inte. Jag vill inte att han ska tycka att jag är jobbig. Om han vill veta så frågar han väl.

Jag kanske ska festa i helgen, dricka. Fast jag borde inte dricka, jag var ju nära på att dö på midsommarafton när jag drack. Men vadå ska jag vara rädd för att jag ska ta mitt eget liv varje gång jag dricker? Ska jag sluta dricka?

Jag borde sluta dricka för kalorierna. Att dö vore bara sjukt skönt.

Morgonpromenad på 60 min.

Frukost: Frukt eller kanske ägg.

Middag: Typ soppa.

Kvällsmat: Soppa i värsta fall.

Ingen gillar mig för att jag inte är smal. Måste bli smal.

Jag känner en obeskrivlig oro, jag vet inte varför jag gör det. Vet någon av er det? Jag oroar mig för saker och ting hela tiden och mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Ångesten tar över mig och det känns som att jag inte kan röra mig. Jag vet inte vad jag ska göra.

Efter fyllan på midsommar så känns det som att ingen gillar en mer. Men jag kanske inbillar mig? Det känns som att jag övertalar mig det för varje dag som går..

Det känns som att jag trillat ner i ett hål och inte har någon kraft att dra mig upp. Jag vill inte heller berätta för någon, jag känner mig redan så fruktansvärt jobbig. Fan, fan, fan.

Jag har världens underbaraste:

- Familj

- Vänner

- Pojkvän

Ändå tycker jag att livet är ett rent helvete. Ett rent jävla helvete.

Varför dog jag inte på midsommarafton för? Har fortfarande ont i min rygg och nacke. Jag vill lämna jorden.. Orkar inte vara ett äckligt fett problem för allt och alla. Jag orkar inte!!!

Men seriöst, hur fan kunde jag vara så ego och HOPPA framför min egen pojkvän? En av de jag älskar mest på denna jord? Tänk om jag dött där?

Har fortfarande ont i hela kroppen. Främst vänster sida, nacke och rygg typ.. Antar att det är från när jag hoppade från andra våningen? Vad tänkte jag med?

Jag hade kunnat vara död nu. Ganska skönt ändå.

Igår tror jag att jag försökte ta livet av mig, men jag vet inte. Jag lever. Men har tappat massa saker, fan. Hatar mig själv. Vill bara dö idag. Hoppas inte jag sa något om mina ätstörningar till människorna på festen igår..

Man bör väl inte ha ångest för att man var full egentligen? Alla var säkert fulla och upptagna med sin egen fylla. Jag hatar mig!

Förresten så har jag ont överallt på mina ben, tror jag trillade några gånger igår.. Kan jag inte lära mig säga stopp när jag är lagom full? Nej, för jag mår dåligt, då kan jag inte det. Eller?

Hur ska man göra för att ge sig själv vingar?

Soppa, ägg, frukt. Jag måste försöka stå emot allt annat.. Jag är redan så äckligt fet.

Fast egentligen vill jag bara lägga mig i min säng och låta dagen försvinna. Jag har ångest och vill helst av allt svälja massa tabletter och bara dö... funderar starkt på att göra det just nu.

Jag har fortfarande tvångstankar, någon annan som har det? Varför har man det?

Cigg nu, dämpa ångesten lite.

Jag har panik, det är svårt att förklara men tårarna rinner och jag känner mig tyngre än någonsin. Mina armar känns otroligt feta, det känns som att jag har tjugo dubbelhakor och att mina lår är enorma. Jag blir fetare och fetare. Jag har inte spytt än, vad är det med mig? Ska göra det när jag är klar här. Fan, borde gör det nu.

Jag kan inte förstå att jag åt massa skit. Det var liksom inte jag som tryckte in kalorierna i munnen, fyfan. De känns som att jag har två halvor som slåss mot varandra. Äter man minsta lilla onyttiga sak så blir resten av dagen skit. Så är det. Jag måste försöka komma på banan igen, äta så lite som möjligt och så nyttigt som möjligt.

Jag är som tjejen i spegeln, fet. Jag är inte ens smal på riktigt.

Jag hade skött mig bra flera dagar. Flera dagar med soppa och ägg. Tills jag åt lite bröd, sen gick det utför idag. Jag åt mer, och mer, och mer. Saker som jag tidigare stått emot. Börjar man äta något litet så tar man fan allt. Vill ni veta vad? Lite daimtårta och mycket cheesecake, soppa, skorpor med någon fet dillkräm på. Jag äcklas.

Nu ska jag spy.

Nu ska jag göra i ordning soppa, men innan dess tänkte jag ta en promenad. Min mage skriker och det är faktiskt en ganska härlig känsla.

Hur mycket tror ni att man kan gå ner på en vecka om man äter soppa 2 ggr/dag? Eller är det för mycket?

Ja, fett är äckligt. Och det är så fruktansvärt jobbigt att varje gång jag har ätit något så känner jag det sätta sig på kroppen. Jag känner hur mina lår växer, hur jag blir tyngre och hur jag blir mer och mer äcklad av mig själv. Trots detta så står jag inte emot äckelkalorierna alltid, varför? Jag vet ju om att jag bara får ångest. Men det känns helt enkelt inte som att det är jag som äter när jag äter, det är någon annan som trycker i det där i munnen. Jag ska stå emot kalorierna.

Jag har försökt hålla uppe en fasad, men just nu är det jobbigt att le när jag gråter inombords. Att sedan få höra massa skit från sina föräldrar varje dag är ännu jobbigare. Jag vill bli smal, då blir allt bra. De är missnöjda med mig och jag tror det är för att jag är så fet och att jag inte gör något vettigt om dagarna. Men jag orkar ju inte, det är ju jobbigt att visa sin feta kropp! Förstår dem inte?

Nu börjar jag sakta men säkert falla, i över två år har jag försök, försökt bli perfekt, men nu har jag ingen kraft att kämpa mer, jag har ingen kraft att låtsas vara glad mer, det enda jag hoppas är att jag ska få vingar mycket snart.