Feelings

Jag vet att ni inte orkar höra. Att du inte orkar höra. Höra hur jag mår. Orka med min negativitet. Men tacka vet jag för den där fasaden. Tack vare den kanske du orkar mer mig. Men orkar jag med livet? Orkar jag att dagligen fajtas med att hålla upp fasaden? Att le fastän jag gråter inombords? Att låtsas vara glad trots att jag är olyckligare än olyckligast? Att skratta fastän jag vill skrika? Det är inte lätt ska jag säga. Men jag måste. Vilket spel jag spelar. Jag låtsas att jag äter massa mat, medan jag försöker äta så lite som möjligt. Ibland hittar jag på att jag har ätit det och det, när det i själva verket är långt ifrån acceptabelt. Hur lätt tror ni detta är? Inte alls. Jag hoppas det blir bättre när jag går ner i vikt. Vafan rasar jag inte i vikt för?!

Vad ska man göra när tårarna forsar nerför ens kinder?

Hur kunde denna förändring ske. Det kan man fråga sig.

Flickan som var så oskyldig.
Flickan som var så lycklig. 
Flickan som log äkta.

Sen kom de där hemska tankarna till mig. Varför mig? Jag vill ta lite mediciner och slippa den här smärtan. Slippa vara olycklig. Slippa gråta och skrika i smyg. Slippa må dåligt. För varje dag som går, varje vecka, märker jag vad som dyker upp för alternativ. Alternativ på hur jag kan skada mig själv. Om tanken finns där nu, är jag rädd för att dagen kommer komma. Men det där med att skära mig vill jag egentligen inte göra, man får ju ärr för livet. Men vad ska man göra när tårarna forsar nerför ens kinder? När man bara gråter och gråter? Då är det svårt vill jag lova.

Värst vad jag skriver. Var var jag?

Jo..

Jag är så fruktansvärt nere för tillfället. Brukar alltid vara nere, mer eller mindre, men nu är jag riktigt deppig.
Varför?

För att jag inte kan hålla mig ifrån kylskåpet.
För att jag hatar mig själv och därmed inte kan låta andra tycka om mig.
För att jag tycker jag är så himla hemsk som är så fet och äcklig.
För att jag vill att en person ska veta, men inte kan berätta.
För att jag inte är som jag vill vara.
För att jag fejkar det där leendet varje dag.
För att jag inte tränar så mycket som jag borde.

Jag orkar inte mer. Vill bara ligga i mitt rum dagarna i ända, i mörket.

Slippa folk.
Slippa äta.
Slippa prata.
Slippa skratta utan att skratta av lycka.
Slippa tänka.

Bara ligga där.
Alldeles ensam.
För ett tag.
Känna hur jag blir yr.
Hur jag inte orkar stå på mina ben.

Perfekt, ju.
Då kan jag inte gå till kylskåpet.
Och inte få ångest för att jag inte tränar, vilka kalorier ska jag göra av med?
Eller jo, träna kan man alltid göra, men ändå.

Jag ska väga 50 kilo. Jag måste. Jag måste. Jag måste. Kom igen.


50 kilo, here I come.
Eller 49.
49 är bättre.
Mycket bättre.

Förresten, vet ni? Idag forsade tårarna. Igen. Sällan? Nej, inte nuförtiden. Ibland är det skönt att gråta ut. Att skrika till musiken som redan dunkar på högsta volym. Bara gråta. Vara för sig själv. Få ut allt. Gråta är bra. Jag har gråtit i smyg i snart 8 månader. Cirka 240 dagar. Det är mycket. Olyckliga lilla flicka.

RSS 2.0