Vad ska man göra när tårarna forsar nerför ens kinder?
Hur kunde denna förändring ske. Det kan man fråga sig.
Flickan som var så oskyldig.
Flickan som var så lycklig.
Flickan som log äkta.
Sen kom de där hemska tankarna till mig. Varför mig? Jag vill ta lite mediciner och slippa den här smärtan. Slippa vara olycklig. Slippa gråta och skrika i smyg. Slippa må dåligt. För varje dag som går, varje vecka, märker jag vad som dyker upp för alternativ. Alternativ på hur jag kan skada mig själv. Om tanken finns där nu, är jag rädd för att dagen kommer komma. Men det där med att skära mig vill jag egentligen inte göra, man får ju ärr för livet. Men vad ska man göra när tårarna forsar nerför ens kinder? När man bara gråter och gråter? Då är det svårt vill jag lova.
Värst vad jag skriver. Var var jag?
Jo..
Jag är så fruktansvärt nere för tillfället. Brukar alltid vara nere, mer eller mindre, men nu är jag riktigt deppig.
Varför?
För att jag inte kan hålla mig ifrån kylskåpet.
För att jag hatar mig själv och därmed inte kan låta andra tycka om mig.
För att jag tycker jag är så himla hemsk som är så fet och äcklig.
För att jag vill att en person ska veta, men inte kan berätta.
För att jag inte är som jag vill vara.
För att jag fejkar det där leendet varje dag.
För att jag inte tränar så mycket som jag borde.
Jag orkar inte mer. Vill bara ligga i mitt rum dagarna i ända, i mörket.
Slippa folk.
Slippa äta.
Slippa prata.
Slippa skratta utan att skratta av lycka.
Slippa tänka.
Bara ligga där.
Alldeles ensam.
För ett tag.
Känna hur jag blir yr.
Hur jag inte orkar stå på mina ben.
Perfekt, ju.
Då kan jag inte gå till kylskåpet.
Och inte få ångest för att jag inte tränar, vilka kalorier ska jag göra av med?
Eller jo, träna kan man alltid göra, men ändå.
Jag ska väga 50 kilo. Jag måste. Jag måste. Jag måste. Kom igen.
50 kilo, here I come.
Eller 49.
49 är bättre.
Mycket bättre.
Förresten, vet ni? Idag forsade tårarna. Igen. Sällan? Nej, inte nuförtiden. Ibland är det skönt att gråta ut. Att skrika till musiken som redan dunkar på högsta volym. Bara gråta. Vara för sig själv. Få ut allt. Gråta är bra. Jag har gråtit i smyg i snart 8 månader. Cirka 240 dagar. Det är mycket. Olyckliga lilla flicka.
Kommentarer
Postat av: -
hej
Postat av: Sara
Hur gammal är du? :)
Postat av: Me
18.
Postat av: Celina
Jag blir så otroligt ledsen när jag läser det här, för det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det där för några år sedan.. jag förstår verkligen vad du går igenom (även om det här inlägget var för ett år sedan). Om du behöver någon att prata med så får du mer än gärna skriva till mig.
Trackback
