Att orka fira nyårsafton

Jag vill inte fira nyår imorgon. Jag vill inte ha ett nytt år. Detta året har utan tvekan varit det värsta året i mitt liv. Kanske ska ta och berätta lite...

Jag var väldigt smal när jag var yngre. Det var naturligt och jag åt som en gris. Ibland klagade jag ändå över min vikt, vilket jag inte förstår att jag gjorde när jag idag tittar på bilder från den tiden. Men jag gjorde iaf det. I januari 2007 blev allt plötsligt så mycket sämre. Jag spydde för första gången och jag började få riktig ångest. Jag hade några bra dagar, men väldigt många mindre bra dagar. Jag började bråka mycket med mina föräldrar och jag hade mina träningsperioder, ibland tränade jag väldigt bra men det kom också veckor då jag inte alls tränade bra. Jag umgicks fortfarande med vänner i början av året och var fortfarande ute och njöt av livet lite grann. Men det blev värre för varje vecka som gick. När sommaren kom mådde jag jättedåligt, för det gick ju inte att gömma sig bakom stora och massa kläder. Sommaren passerade och mot hösten hade jag tio helt underbara dagar. Dagar då jag verkligen var lycklig. Men de underbara dagarna varar inte länge, och knappt en dag ibland, så det gäller att ta vara på dem. Jag blev olyckligare och olyckligare, och i slutet av året började jag ljuga för mina nära och kära för att slippa äta. Jag kom helt enkelt på massa vita lögner om att jag ätit, att jag skulle äta och bla bla. Det var otroligt jobbigt, men vad skulle jag göra? Ibland åt jag just för att jag skulle låtsas som att jag faktiskt äter. Några dagar spydde jag, några dagar tränade jag som ett djur. Alla dagar försökte jag dock dra mig undan allt vad umgänge heter, jag orkade inte. Dels för att det är jobbigt att visa sig inför andra människor för att jag hatar mig själv! Varje dag de två senaste månader kan jag nästan lova att jag har velat lämna jordlivet. En gång rev jag mig på min handled, jag minns det starkt. Jag satt i en hörna i mitt rum och bara grät, grät, grät. Hade märken typ en vecka efter det, men jag fick dölja det med långtröjor. Fast det blev varmt att träna i långtröjor och många frågade varför jag hade en tjocktröja på mig, fick hitta på något som svar.. Dagarna av tårar har varit många, men ingen vet. Jag vill inte oroa någon. Dessutom så skulle ingen förstå.

Jag vill bara bli smal.
Jag vill bara bli lycklig.
Jag vill bara kunna äta en familjemiddag.
Jag vill bara kunna träna för att det är kul.
Jag vill bara kunna umgås med vänner.
Jag vill bara klara av att se mig själv i spegeln.

Den enda platsen som jag känner mig trygg på är i min säng under mitt täcke, samt bakom ratten. Jag vet inte varför, det bara är så. Vad jag dock vet är hur mina äs (om man nu kan kalla det för det) har försämrats detta året. Jag trodde inte det skulle bli såhär.

I just want to be thin. Är det för mycket begärt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0