Jag vill gå i snön utan att lämna fotspår

Jag mår inte bra som jag ser ut nu. Jag kämpar för att orka med varje dag. Det är ingen överdrift! Jag verkligen kämpar! Nästan alla dagar är hemska. Såfort en dag är bra undrar man hur länge glädjen ska hålla. Att vara optimistisk och tro att glädjen är långvarig är bara onödigt. För ganska snabbt blir dagarna ett såntdär krig igen. Ett krig mellan en själv och mat. Men jag verkligen kämpar! Och jag har kämpat i mer än ett år nu! I ett år har jag mått såhär dåligt!!! Hur kan jag inte ha lärt mig att mat får mig att må dåligt? Nu är det förändring. Ett mål mat om dagen och en promenad och ett träningspass om dagen!!! 

Jag kan stå emot mat i kanske två dagar, men sen kan det gå åt skogen och jag kan hetsäta. Då är det kanske likabra att besluta sig för att äta en liten och nyttig måltid om dagen, även fast det är jobbigt. Om jag hetsäter mår jag fruktansvärt dåligt. Och efter att ha hetsätit hamnar jag antingen framför toalettstolen eller så beger jag mig ut på en promenad/joggingrunda. Men ångesten försvinner inte där. Men det blir lite bättre iaf.

Ingen anar hur min vardag ser ut. Att överhuvudtaget ha ork att göra vid sig för att möta världen är jobbigt. Att visa sig bland människor är jobbigt. Helst går man i stora kläder för att slippa visa sig för mycket. Varje dag måste man hitta på ursäkter till att slippa mat. Att äta med andra är jobbigt. Att äta inför andra är jobbigt. Att få panik och gråta när ingen ser är jobbigt.

Jag ska nå mitt mål som är 50 kilo. Jag nöjer mig om jag väger 55 till nyårsafton. Men sen ska jag ner till 50 kg. Det ska jag. Jag vill det så gärna, det går inte att beskriva.. 

Ibland önskar jag att någon visste. Att bara få en kram när allt är som värst skulle jag uppskatta så fruktansvärt mycket. En liten kram. Men ingen skulle förstå. Så jag får gå vidare och kämpa mig till min målvikt i min vardag. Kramar kan man väl kanske få ändå, även om man inte får dem för att man behöver.

Slutsats? Jag vill kunna gå i snön utan att lämna fotspår.

Kommentarer
Postat av: Anna

Du är stark! Kom ihåg det.
Bara bestäm dej att du fixar det, så gör du det. Vi Ana´s är starka tillsammans!
Nothing can stop us now!

2007-12-12 @ 19:25:55
URL: http://must-be-thin.bloggagratis.se
Postat av: Sara L

Hur lång är du? (Kan tänka mig att du är lång av någon anledning) 50 kg lät som ett hårt satt mål, men jag ska inte klaga, det är mitt mål också..

2007-12-12 @ 21:59:02
Postat av: Fioona

Vad tråkigt att det ska vara sådär jobbigt. :S
När jag hade det som jobbigast förut gick jag hos en kurator för att få stöd. Hon brydde sig och hon fanns där, och det viktigaste av allt; hon dömde inte. Under en lång tid jag gick hos henne hade jag inga som helst planer på att sluta skada mig, det var ju min drog och det är inget man vill sluta med, och det var okej, hon tvingade mig inte att sluta, hon pressade mig inte. Hon fanns som stöd helt enkelt, lyssnade och förstod. Trots att jag fortsatte skada mig och inte mådde bra så blev det ändå lite lättare att ta sig igenom dagarna.

Jag vet att du har ett helt annat problem, men samtidigt finns det saker som är liknande i båda fallen (även fast jag inte vet exakt hur allt är för dig).
Jag vill inte på något sätt verka förmyndaraktig eller något, utan mer som en vän som bryr mig och vill hjälpa dig, och jag tror att du lättare skulle kunna nå din målvikt om du mådde lite bättre. Jag tror du skulle ha mer motivation då =)
Som sagt, jag vill inte tvinga dig till något eller så, men jag tror att det vore något som skulle kunna hjälpa. Att ha någon nära som lyssnar och som inte berättar för någon.
Jag hoppas att du inte ser det här som något påhopp eller något sånt, utan så som det är menat; som en hand och en vän i mörkret som vill hjälpa! =)

2007-12-12 @ 23:25:35
URL: http://fioona.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0