Behind the smile on my face

Min jul blev inte alls lyckad. Självklart försökte man bygga upp en fasad om att man är glad etc. Men mest av allt ville jag bara hem. Hem till mitt rum. Och min säng, under mitt täcke. Det var jobbigt att äta och när släkten började prata om vikt och kommentera en tyckte jag det gick för långt. Jag orkade inte höra. Jag ville inte höra. Men det gällde att le och låtsas som att man var glad och åt med glädje... De kommande dagarna ska jag dock mer eller mindre isolera mig från omvärlden. Jag ska ligga i min säng och fördriva tiden. Inte äta ett skit förrän nästa år. Jag står inte ut med att se mig själv mer, fattar ni?!?!??! JAG STÅR INTE UT! Jag klarar inte av att se mig själv med dessa lår mer. Med dessa armar. Med detta tjocka huvud. Feta fingrar. Feta vader. JAG ORKAR INTE!!! Så nu jävlar dessa kommande dagarna. Sen hatar jag alla som ger en blickar. Titta på något annat, titta inte på mig, för jag blir så jävla ledsen. Det värsta är att jag var så jävla otacksam för alla julklappar. Jag sa knappt tack. Men vet ni? Jag bryr mig inte. Jag ville inte ha någon julklapp. Inte en enda julklapp. Det enda jag hade kunnat ta emot med glädje er en biljett till något ställe där jag kan få vara för mig själv. Slippa blickar, slippa mat, försöka komma undan ångesten.