Behind the smile on my face

Jag vill inte ha julafton. Men idag är det julafton. Mitt huvud dunkar och det gör ont, jag vill bara sova men kan inte sova just nu.

Förut fick jag ångest. Jag begav mig ut själv och lyssnade på musik och lät tårarna forsa sådär mindre trevligt okontrollerat, men vad gör man när man är ledsen? Det är faktiskt bra att gråta..

Jag orkar inte vara ledsen 24/7.

Jag orkar inte se julbordet.

Jag orkar inte äta julmat.

Jag orkar inte le inför alla när jag egentligen vill gråta.

Jag orkar inte skratta inför alla när jag egentligen vill skrika.

Jag orkar inte att inte orka mer.

Jag orkar inte att kämpa mer.

Jag orkar inte att vara på jorden mer.

Anledningen till att jag kämpar är att jag försöker bli lycklig genom att få den perfekta kroppen. Och anledningen till att jag står ut med den kämpiga vägen till mitt mål är mina nära och kära. Jag skulle så jäkla gärna vilja lämna jorden, men jag kan inte stå ut med att jag lämnar er med sorg. Jag vet själv om att om någon skulle lämna jorden av egen vilja som jag tycker om, då skulle jag inte vilja finnas mer. Jag vill att ni ska vara lyckliga så jag får kämpa mig genom varje dag.

Det är faktiskt jobbigt att vakna varje dag och känna att man inte vill gå upp.

Det är faktiskt jobbigt att bara vilja ligga kvar under det där täcket.

Det är faktiskt jobbigt att ha ursäkter för att inte äta mat hela tiden.

Det är faktiskt jobbigt att se sig själv i spegeln varje dag.

Det är faktiskt jobbigt att vara så missnöjd.

Det är faktiskt jobbigt att hata sig själv.

Det är faktiskt jobbigt att låtsas som att allt är bra.

Det är faktiskt jobbigt att kämpa.

Min kamp mot mat började för några år sedan. Eller, jag sade typ "jag vill gå ner i vikt", trots att jag VAR smal. För jag vet att jag var smal först nu. När jag tittar på bilder och ser hur jag ser ut nu vill jag bara börja gråta. Hur kunde jag säga så? Jaja. Först sa jag sådana saker. Sen började jag äta lite nyttigare, men jag åt fortfarande liksom, och jag hade fortfarande sådana onyttiga kvällar ni vet. Sen började jag äta mindre. Och mindre. Och mindre. Sen försökte jag stå emot mat helt. Där är jag idag. Jag försöker stå emot mat så mycket jag kan. Kan kan inte minnas när jag sist åt en måltid, eller jo, det gör jag, för typ en vecka sedan när jag var tvungen att käka ute med polarna för att inte göra dem misstänksamma. Men vet ni vad! Det är jättejobbigt att äta inför folk.

Jag orkar inte.

Inte, inte, inte.

Någon som vill fira nyår med mig? Jag vill inte fira med någon som jag känner. Vad ska man fira egentligen? Ett nytt år med en kamp mot mat och hat mot sig själv? Nej, tack.

Nu dunkar mitt huvud. Det gör ont. Jag tror jag ska försöka sova...

Bara så ni vet så blir jag glad när ni lämnar en kommentar eller två. Kram till er.