Så vackert. Så otroligt vackert.
Jag vet att det inte är samma problem. Men det jag vet är att det var jättehemsk att berätta. Det var inte jag som gick dit självmant, utan det var min lärare som hade fixat en tid för att hon förstod vad jag höll på med... Men det tog flera gånger innan jag faktiskt sa något om det, men hon visste (kuratorn alltså) och jag visste att hon visste. Men det är som du säger, otroligt skamfyllt. Det var jättehemkst i början, men med tiden blev det lättare att prata om det. Men vissa saker tog två-tre år innan jag sa.
Jag var livrädd första gången jag skulle till henne. Om inte jag hade haft en kompis som följde mig till dörren och väntade till hon kom och öppnade hade jag aldrig gått dit. Trodde att hon skulle döma mig, tycka att jag var värdelös och dålig för att jag gjorde som jag gjorde. Men hon lyssnade och förstod (eller åtminstone verkade förstå, det är ju hennes jobb liksom) och det var verkligen som att lyfta bort en stor tyngd från
mina axlar. för innan var det något som jag inte berättade för någon. och att bära allt själv, vet ju du med, är tungt och jobbigt, och att sedan kunna berätta för något utan att behöva vara rädd att någon annan ska få veta det var en otrolig lättnad.
Jag vill absolut inte tvinga dig till något, utan bara dela med mig och berätta om min erfarenhet (även fast det är ett annat grundproblem) och på något sätt visa att det finns folk som kan hjälpa en.
Jag säger inte heller att du ska börja äta, det är inte det.. Jag tror att du förstår vad jag menar. Nu ska jag inte tjata mer på dig om det, utan låta dig ta in det istället.
kramar om
oh ja, hon e perfekt. typ.
