Behind the smile on my face

Jag var ju inte hungrig. Ändå gjorde jag mig en kaloririk macka. Jag vet ju om att min fälla är sena kvällar. Varför är jag vaken då? Det kan man nu undra. Just nu vill jag spy. Men det är inte så lämpligt när det är så tyst och stilla som det är vid denna tiden. Imorgon däremot blir en dag då jag ska försöka att inte äta något alls, samt träna morgon och kväll. Lagom straff till äckliga mig. Eller, egentligen inte. Jag borde träna tre pass och inte äta något fram tills söndag. Men fast att jag hade velat det så vet jag innerst inne att jag nog inte skulle klara det.

Förresten, igår spydde jag och tränade. Det var väl det minsta jag kunde göra efter min hetsätning.

Jag hatar mat. Mat gör mig bara ledsen och på dåligt humör, varför äter jag då? Jag måste sluta. Ett mål om dagen är mitt mål, med högst typ 300 kalorier.

Folk som hoppar på en för att jag har denna bloggen, som säger att man vill ha uppmärksamhet med mera, ni förstår ju inte! Den som är fast i mat-träsket förstår. Detta är ens enda sätt att få skriva av sig. Man vill inte att andra ska veta. Därför är en blogg bra, där man får respons från personer i samma sits, men som ändå kan ge en en objektiv mening (objektiv är väl rätt ord? aja ni fattar väl vad jag menar) Ord som "kämpa, ge inte upp!" med mera får mig dagligen att orka vara kvar. För ni ska fan veta att jag varje dag önskar att jag inte fanns på denna jord! Och hur jävla roligt tror ni det är att varje dag önska att man vore död? Inte alls kul ska jag säga. Och de tankarna har jag fått som resultat av mitt förhållande till mat. Jag är trött på att inte lyckas bli smal. Jag är trött på att kämpa. Men jag ska bli smal, om jag så ska behöva dö på kuppen.