Behind the smile on my face

Jag önskar att jag kunde säga att jag gillar livet. Eller, jag vet inte.

Just nu känns det bara som att allt är så jobbigt. Jag håller mig mestadels inomhus för att jag inte vill ta på mig ett par tajta och äckliga jeans. Jag borde gå i skolan och göra bra ifrån mig, men jag klarar inte av att ta på mig de dära tajta jeansen och gå till skolan och låtsas som att allt är bra. Jag borde umgås med mina vänner, men jag klarar inte av att ta en kopp kaffe på stan och låtsas som att allt är bra. Jag borde träna oftare, men ibland orkar jag inte ens ta mig till gymet. Det finns mycket man borde, men man måste lyssna på sig själv. Mår man inte bra av att göra det eller det, så ska man inte göra det. Man ska lyssna till sig själv. Att sedan folk frågar massa saker om varför man inte går till skolan eller så, det är en annan femma. Man får ta det. Men helst av allt vill man bara berätta. Helst av allt vill man att de ska förstå. Att de liksom ska veta. Veta vilket helvete man lever.

Fatta hur jäkla stark man egentligen är som klarar av att leva med den eviga ångesten före och efter mat, ångesten att man inte tränar tillräckligt mycket. Och ångesten att man inte går till skolan och presterar bra.

Men är man egentligen stark?

Jag vet inte. Jag är ganska förvirrad just nu.

Det enda jag vet är att jag vill resa till ett fint land långt härifrån. Eller få vingar. Men jag kan resa först och se om jag finner livet värt att leva. Låter det bra? Vi får se.

Förresten så har jag fått tag i efedrin via en vän. Några undrade. Men sök på internet, googla det. Jag ska börja dubbla eller tredubbla antalet efedrin tror jag. Jag har tagit två varje morgon nu, och det ska alltså dubblas eller tredubblas. Så det blir mellan 4-7 per dag tror jag. Jag vet att det är dumt, men jag orkar inte bry mig.

God natt.