En helt vanlig dag

Tänkte skriva hur en dag ser ut för mig... Är egentligen jättetrött just nu, men jag kan inte sova.

Jag brukar lägga mig ganska sent, just för att jag har väldigt svårt att lägga mig i tid.. Vet inte riktigt varför, det bara är så. Det är rätt så jobbigt, men vad ska man göra? Någon enstaka natt kan jag vara uppe hela natten, det var jag i helgen och det var fruktansvärt jobbigt, men jag får väl skylla mig själv. 

Ofta vill jag inte gå till skolan när jag vaknar, just för att det är så fruktansvärt jobbigt. Jobbigt att vara där och låtsas som att allt är bra, låtsas vara glad, vara social. Visa sig. Det är så jobbigt och gör så himla ont. Men man får kämpa ibland. Men jag saknar koncentration både under lektioner och när jag ska plugga efter skolan. Det enda jag tänker på är träning och mat. Hur ska jag äta idag? Imorgon? Resten av veckan? Hur ska jag träna? Vad ska jag säga för att slippa maten?

När jag inte orkar bege mig till skolan sover jag så länge jag kan. Att sova bort dagen är skönt. När jag väl vaknar gör jag ofta inget vettigt, har ofta varken ork eller motivation till att göra något vettigt även om jag gärna velat. Blir ofta att jag sätter mig vid datorn en liten stund, tittar lite på TV, går ut och promenerar eller går på ett träningspass (ofta på kvällen). 

Sålänge jag håller mig borta från kylskåpet är allt lite bra. Jag är lite glad. Ibland klarar jag mig flera dagar utan mat, dem dagarna känns bra. Men sen kommer tyvärr dagarna då jag inte klarar mig utan mat, dem dagarna känns inte lika bra. De är fyllda av massa gråt och tårar, självskadebeteende och ångest. Ibland spyr jag upp det jag stoppar i mig, hemma eller utomhus. Dag eller natt. Ibland promenerar jag på nätterna, just för att försöka bli av med ångesten. Jag har verkligen lärt mig att det gäller att ta vara på glädjen när den hälsar på, för den är verkligen ofta inte långvarig. En dag kan börja bra men sen rätt vad det är sitter jag på mitt rum och gråter som om tårarna inte tar slut.

Jag glider sakta men säkert ifrån min familj. Dagarna fylls med bråk och otrevliga ord. Jag vill bara ha fina ord och glädje egentligen. Men det är svårt. Det är jobbigt att låta dem titta på mig, när jag hatar mig själv. Jag är otrevlig, men jag kan inte hjälpa det! Det är så himla jobbigt, och det är inte jag som talar. Jag vill säga att jag älskar min familj, jag hade velat äta familjemiddag hemma (vilket aldrig, aldrig, aldrig går!), bara ha ett normalt förhållande till min familj. Men det går inte. Istället håller jag mig så långt borta från dem som jag kan. Jag pratar inte med dem, jag äter aldrig med dem. Typ.

Tillbaka till mat, allt ger mig ångest! Ett glas mjölk ger mig ångest. Ett äpple ger mig ångest. Jag hatar mat. Allt detta drar ner mig mer och mer för varje dag som går, och jag är rädd för att dagen då jag överväger att ta steget kommer att komma. Men egentligen vill jag leva! Tro mig, jag vill egentligen leva! Men att leva såhär orkar jag inte! Jag skriker på hjälp inom mig varje dag, men mina ord når inte ut. Inte för att jag vill berätta för massa, men för en person. Kanske. En kram vore otroligt skönt när jag lägger mig under mitt täcke och bara gråter. Men vill någon veta? Vill någon förstå? Likabra att jag håller det för mig själv. Men den senaste tiden har jag velat gå, varje dag. Jag är rädd. Och tro inte att jag klarar mig att hålla mig borta från mat varje dag, det gör jag inte. Tyvärr. Ni kan kalla mig svar om ni vill. Men jag har inte den kontroll jag vill ha. Dagarna kommer ibland då jag äter utan kontroll. När flera bra dagar har passerat utan mat, kommer dagarna då jag äter. Och det är så jävla jobbigt ska ni veta.

Man kan undra varför jag har hamnat där jag är idag. Jag var tjejen som log, som presterade bra i skolan, som hade ett underbart förhållande till mina föräldrar och som hade ett normalt förhållande till mat. Allt har förändrats. Kommer jag orka länge till? Ärligt talat kan jag inte svara på den frågan. Allt känns så hopplöst.

Enda anledningen till att jag är kvar är för mina syskon och min otroligt fina pojke. Jag älskar min familj och vissa vänner också, men just nu är jag så less på mina föräldrar och vissa vänner.



Kommentarer
Postat av: Rebecka

Allt kommer gå bra, försök öppna dig för någon, någon som du vet att den förstår vad du går igenom! Och det där med ångesten, jag vet hur du menar..Men om du äter lite + regelbundet och tränar så kommer det inte känns lika jobbigt..
Vill så gärna hjälpa men vet inte hur..jag har ju ändå blogg så om du känner för att prata ut med en ''anonym'' som jag så är du mer än välkommen att göra det!

Sköt om dig!

2008-01-16 @ 08:46:10
URL: http://Beckaw.webblogg.se
Postat av: E

Fast jag tycker din blogg är hemsk tittar jag in ibland, och titt som tätt dyker det upp inlägg som inte bara handlar om dagens mat. Fortsätt så! Du verkar ju vara en smart och känslofull tjej innerst inne, gör dig själv en tjänst och låt folk se det. Var inte så hård mot dig själv. Trots att jag inte känner dig så tror jag att du är jättefin precis som du är. Någon gång vänder det och går uppåt, om du bara vill. Ta hand om dig! Kram kram

2008-01-16 @ 20:10:16
Postat av: Anonym

Du lever bara en gång vännen, kom ihåg det! Låt inte din inställning till maten hindra dig ifrån att vara lycklig. När du väl svält dig själv ner till den nivå du vill (som jag inte tvivlar på att du nått det lilla du äter) kommer du forstätta, det vet du, du kommer aldrig kunna titta dig själv i spegeln och säga att du är tillräckligt mager, det är inte vackert...kvinnor är födda med höfter, bröst och rumpa låt naturen ha sin gång och är hälsosamt och träna regelbundet och du kommer få en otroligt mycket bättre kropp och självkänsla! vill du leva hela dit liv med att kämpa mot maten,tänk på allt du går miste om. Snälla börja tänka om, jag har själv önskat 1000 gånger att jag hade anorexia eller var genetriskt smal men om jag ska tvinga mig själv att avstå all lycka för det är det inte värt det! Vad vill du uppnå? Vill du kolla dig själv i spegeln med size -zero,000 och kunna säga, det tog mig ett liv att ta mig till detta helvete. Du vill inte se ut som ett benrangel och folk ska snacka bakom din rygg om hur du mår,LEV FÖR FAN NU.

2008-01-16 @ 21:09:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0