Behind the smile on my face

Jag önskar att jag kunde säga att jag gillar livet. Eller, jag vet inte.

Just nu känns det bara som att allt är så jobbigt. Jag håller mig mestadels inomhus för att jag inte vill ta på mig ett par tajta och äckliga jeans. Jag borde gå i skolan och göra bra ifrån mig, men jag klarar inte av att ta på mig de dära tajta jeansen och gå till skolan och låtsas som att allt är bra. Jag borde umgås med mina vänner, men jag klarar inte av att ta en kopp kaffe på stan och låtsas som att allt är bra. Jag borde träna oftare, men ibland orkar jag inte ens ta mig till gymet. Det finns mycket man borde, men man måste lyssna på sig själv. Mår man inte bra av att göra det eller det, så ska man inte göra det. Man ska lyssna till sig själv. Att sedan folk frågar massa saker om varför man inte går till skolan eller så, det är en annan femma. Man får ta det. Men helst av allt vill man bara berätta. Helst av allt vill man att de ska förstå. Att de liksom ska veta. Veta vilket helvete man lever.

Fatta hur jäkla stark man egentligen är som klarar av att leva med den eviga ångesten före och efter mat, ångesten att man inte tränar tillräckligt mycket. Och ångesten att man inte går till skolan och presterar bra.

Men är man egentligen stark?

Jag vet inte. Jag är ganska förvirrad just nu.

Det enda jag vet är att jag vill resa till ett fint land långt härifrån. Eller få vingar. Men jag kan resa först och se om jag finner livet värt att leva. Låter det bra? Vi får se.

Förresten så har jag fått tag i efedrin via en vän. Några undrade. Men sök på internet, googla det. Jag ska börja dubbla eller tredubbla antalet efedrin tror jag. Jag har tagit två varje morgon nu, och det ska alltså dubblas eller tredubblas. Så det blir mellan 4-7 per dag tror jag. Jag vet att det är dumt, men jag orkar inte bry mig.

God natt.

Nu blir det 2 timmars promenad.

Helst av allt hade jag velat s + p + y, men det blir det icke idag.

Jag ska ta 4-5 efedrin varje morgon istället för 2.

I don´t feel very good.

Jag gillar det och det är det som är det viktiga. Ibland blir man lite överdrivet pigg och skakar lite, men som sagt, vadå liksom.. Sålänge man håller sig borta från det äckliga kaloririka kylskåpet så är jag nöjd.

Har inte ätit något idag än. Träning snart.

I helgen ska jag fika med vänner hit och dit, och jag ska försöka komma undan med att dricka te. Jag vill inte ha i mig äckliga kalorier, så ska säga att jag ätit hemma. Hatar att hitta på att jag ätit, men vad gör man? Imorgon och på söndag ska jag alltså dricka te plus någon varma koppen kanske.

Sen är det ny vecka! Och varje morgon ska jag gå en morgonpromenad på cirka 1 h, mellan 12.00-13.00 äta en varma koppen. Sen ska jag träna på kvällen, och äta en varma koppen vid 17.00-18.00. Det blir alltså två varma koppen per dag i nästa vecka vilket innebär typ 220 kalorier. Det är väl helt okej, även om jag tyckt att en varma koppen och 110 kalorier varit mycket bättre.

Nu tänkte jag lägga mig för imorgon ska jag träna tidigt.

Vi hörs imorgon.

Ha en fin fredag!

Frukost: Inget

Lunch: Varma koppen ca 110 kalorier

Kvällsmat: Varma koppen, lite minikeso plus oliver.

Jag är inte nöjd!

Vad fan händer?

Jag hade inte ens varit nöjd om jag endast druckit varma koppen till kvällsmat.

Jag hade nog varit nöjd om jag skippat kvällsmaten.

Och om jag hade tränat.

Bör jag dra på mig joggingskorna och gå ut och gå två timmar i regnet? Suck.

Vad tycker ni?

I don´t feel very good.

Fett.

Frukost: Inget

Lunch: 2 varma koppen (borde varit 1)

Kvällsmat: Majs, keso.

Nu: Oliver och 5 viktväktarkex.

Inte alls nöjd.

För övrigt kommer jag att dricka 1 eller 2 varma koppen varje dag månaden ut.

Igår köpte jag förresten äppelcidervinägertabletter, med krom.

Jag har ställt klockan på 06.00, ska ut och jogga då.

Tänkte ha en frågestund här på bloggen. Många bloggerskor har frågestunder då och då, vilket jag tycker är bra. Faker som har en blogg som jag läser nästan dagligen hade en frågestund nu nyligen, så jag tänkte också ha det nu.

Så ställ nu era frågor genom att skriva en kommentar.

Finns det verkligen hopp?

Detta är så sant så sant så. Mat ger bara ångest.

Det är inte värt att äta för att därefter må skit.

Det är inte värt att äta för att därefter slänga sig över toalettstolen.

Det är inte värt att äta för att därefter jogga tills man blir illamående.

Det är inte värt att äta för att därefter känna att man vill dö.

Det är inte värt att äta för att därefter hata sig själv.

Jag kommer klara det.

Frukost: Inget

Lunch: Kex och nötter. Mjölk.

Kvällsmat: Inget..

Övrigt: 5 bullar, 1 semla, lite godis och lite glass.

Sen gick det åt helvete. Jag åt 5(!) hela bullar!!! Hur mycket är inte det liksom? Jag var inte heller hungrig. Och det blir värre. Åt en semla också. Och drack mjölk. Sen gick jag en runda av ångest. Sen gick jag och köpte glass och godis. Åt lite godis. Lite glass. Sen sprang jag ut och slängde glassen och godiset typ vid två tiden nu inatt. Sen promenerade jag ca 45 minuter.

Jag måste försöka sova nu. Igår somnade jag vid halv sju på morgonen..

Frukost: Inget

1. Vakna

2. Dricka en stor kopp med svart (och äckligt) kaffe

3. Promenera/jogga en timme

4. Göra något...

5. Vid 17-tiden dricka en varma koppen

6. Träningspass

7. Någon frukt?

Nu till lite frågor, är kaffe bra att dricka innan en promenad? Och vad ska jag äta för frukt efter träningen?

Jag tycker det känns mycket att stoppa i sig en kopp kaffe, en varma koppen och en frukt varje dag, nästan en hel månad. Är det bra tro?

- 1,5 paket kex

- Makrillfilé

- Mjölk

Jag åt INGET under dagen sen åt jag detta. VARFÖR?!?!?! Det är därför jag inte somnat än. För jag kan inte lägga mig med den ångesten. Det går inte. Man ligger och vrider och vänder på sig och känner att man redan gått upp något kilo. Jag är otroligt trött nu, bör sova, men då förstör jag min sömn helt, det är ju typ nu man ska vakna. Borde gå ut och jogga nu faktiskt..

Är det någon som har tips på vad man ska göra när man blir sugen på något om kvällarna? Kvällarna är mitt stora problem. Suck.

Och ja, ni får mer än gärna skälla på mig, för det jag åt är helt oacceptabelt. Och klockslaget jag åt det på, fruktansvärt oacceptabelt.

Vad gör jag här på jorden? Den frågan ställer jag om och om, flera gånger om dagen, varje dag. Och dagen då man kommer fram till att man inte vill vara här mer, kommer man då lämna jorden? I´m afraid I´ll, för jag orkar inte leva såhär mer ska jag säga.. Jag klagar och klagar, men detta är mitt enda sätt att få skriva av mig..

Frukost: Inget

Lunch: Inget

Kvällsmat: Inget

Har druckit vatten. That´s it.

Kanske inte ska vara så stolt över det med tanke på att jag vaknade ganska sent idag.

Jag brukar lägga mig ganska sent, just för att jag har väldigt svårt att lägga mig i tid.. Vet inte riktigt varför, det bara är så. Det är rätt så jobbigt, men vad ska man göra? Någon enstaka natt kan jag vara uppe hela natten, det var jag i helgen och det var fruktansvärt jobbigt, men jag får väl skylla mig själv. 

Ofta vill jag inte gå till skolan när jag vaknar, just för att det är så fruktansvärt jobbigt. Jobbigt att vara där och låtsas som att allt är bra, låtsas vara glad, vara social. Visa sig. Det är så jobbigt och gör så himla ont. Men man får kämpa ibland. Men jag saknar koncentration både under lektioner och när jag ska plugga efter skolan. Det enda jag tänker på är träning och mat. Hur ska jag äta idag? Imorgon? Resten av veckan? Hur ska jag träna? Vad ska jag säga för att slippa maten?

När jag inte orkar bege mig till skolan sover jag så länge jag kan. Att sova bort dagen är skönt. När jag väl vaknar gör jag ofta inget vettigt, har ofta varken ork eller motivation till att göra något vettigt även om jag gärna velat. Blir ofta att jag sätter mig vid datorn en liten stund, tittar lite på TV, går ut och promenerar eller går på ett träningspass (ofta på kvällen). 

Sålänge jag håller mig borta från kylskåpet är allt lite bra. Jag är lite glad. Ibland klarar jag mig flera dagar utan mat, dem dagarna känns bra. Men sen kommer tyvärr dagarna då jag inte klarar mig utan mat, dem dagarna känns inte lika bra. De är fyllda av massa gråt och tårar, självskadebeteende och ångest. Ibland spyr jag upp det jag stoppar i mig, hemma eller utomhus. Dag eller natt. Ibland promenerar jag på nätterna, just för att försöka bli av med ångesten. Jag har verkligen lärt mig att det gäller att ta vara på glädjen när den hälsar på, för den är verkligen ofta inte långvarig. En dag kan börja bra men sen rätt vad det är sitter jag på mitt rum och gråter som om tårarna inte tar slut.

Jag glider sakta men säkert ifrån min familj. Dagarna fylls med bråk och otrevliga ord. Jag vill bara ha fina ord och glädje egentligen. Men det är svårt. Det är jobbigt att låta dem titta på mig, när jag hatar mig själv. Jag är otrevlig, men jag kan inte hjälpa det! Det är så himla jobbigt, och det är inte jag som talar. Jag vill säga att jag älskar min familj, jag hade velat äta familjemiddag hemma (vilket aldrig, aldrig, aldrig går!), bara ha ett normalt förhållande till min familj. Men det går inte. Istället håller jag mig så långt borta från dem som jag kan. Jag pratar inte med dem, jag äter aldrig med dem. Typ.

Tillbaka till mat, allt ger mig ångest! Ett glas mjölk ger mig ångest. Ett äpple ger mig ångest. Jag hatar mat. Allt detta drar ner mig mer och mer för varje dag som går, och jag är rädd för att dagen då jag överväger att ta steget kommer att komma. Men egentligen vill jag leva! Tro mig, jag vill egentligen leva! Men att leva såhär orkar jag inte! Jag skriker på hjälp inom mig varje dag, men mina ord når inte ut. Inte för att jag vill berätta för massa, men för en person. Kanske. En kram vore otroligt skönt när jag lägger mig under mitt täcke och bara gråter. Men vill någon veta? Vill någon förstå? Likabra att jag håller det för mig själv. Men den senaste tiden har jag velat gå, varje dag. Jag är rädd. Och tro inte att jag klarar mig att hålla mig borta från mat varje dag, det gör jag inte. Tyvärr. Ni kan kalla mig svar om ni vill. Men jag har inte den kontroll jag vill ha. Dagarna kommer ibland då jag äter utan kontroll. När flera bra dagar har passerat utan mat, kommer dagarna då jag äter. Och det är så jävla jobbigt ska ni veta.

Man kan undra varför jag har hamnat där jag är idag. Jag var tjejen som log, som presterade bra i skolan, som hade ett underbart förhållande till mina föräldrar och som hade ett normalt förhållande till mat. Allt har förändrats. Kommer jag orka länge till? Ärligt talat kan jag inte svara på den frågan. Allt känns så hopplöst.

Enda anledningen till att jag är kvar är för mina syskon och min otroligt fina pojke. Jag älskar min familj och vissa vänner också, men just nu är jag så less på mina föräldrar och vissa vänner.

Imorgon ska inte jag äta NÅGOT.

De där tabletterna gjorde förresten att jag fick grymt ont i hjärtat ett tag, men skit i det. Förresten, varför pendlar det såhär för mig? Vissa dagar har jag total kontroll och äter inte något alls, sen kommer dagarna då jag äter? De dagarna då jag inte äter är mycket bättre än dagarna då jag äter, för när jag inte äter är jag till och med lite glad. Varför äter man då kan man ju fråga sig, jo, för att jag är dum. Jag ska stå emot.